Självrannsakan

Å ena sidan, å andra sidan. Å ena sidan slå på trumman att nu jävlar ska det tecknas, å andra sidan tomhet och tystnad sedan jul (minus ett inlägg om pinjenötter och kräks som jag envisas att ta bort dåliga dagar och återpublicera bra dagar).

Ett nytt projekt har drabbat mig. Det drabbade mig så hårt att jag fick mental träningsvärk första gången vi möttes i skarpt läge. Ja, för det här är inte ett ensligt projekt där en ensam människa sitter vid ett köksbord och tecknar med dålig hållning – nej, vi är två, minst.

Vad nu detta är kan man läsa om här!

Woa!

—–

Läs också Kulturtanten och velourkillen!

God jul!

Storgatan nr 121 - Klicka för att läsa i större format!

Storgatan nr 121. Klicka för att läsa i större format!

God jul!

Tomheten i tv-soffan

Så här känns det. I alla fall för mig. Man kan råka hamna i en passiv mottagarroll i livet – och det hatar jag. Det är ju jag som bestämmer vad som är intressant för mig. Det har varit lite för mycket bröllop och VM den senaste tiden. Och sällan är mediebevakningen i vare sig det ena eller det andra fallet särskilt frisk.

Men något litet guldkorn finns det förstås, när en massa duktiga journalister får möjlighet att jobba. Som ”K Special”-dokumentären om kungamålaren John-E Franzén som höll på att jobba ihjäl sig vårvintern 1984. Kungens kommentar till målningen (som finns i porträttsamlingen på Gripsholm): ”Den var stor.”

Finns i SVT Play.

Svåra val

Å ena sidan, å andra sidan. Jag ritade tre strippar i söndags morse. En om bröllopet och en om fotbolls-VM. Och en tredje som mixade de båda jätteventen.

Vilken ska jag skicka till redaktörn?

Jag tror att det blir den lite mer ansträngda mixade strippen.

Mest för att Leif har en rolig replik om text-tv.

När hobbitar låter ”Mörp.”

Läten som man kan göra.

Jag tycker att det är så roligt när folk gör konstiga ljud. Vem tycker inte det? I flera veckor nu har jag försökt få in att någon ska låta ”Mörp.” i en stripp. Och denna fredag lyckades det – jag hängde hela jävla storyn på att Luka skulle bäras av Leif och mörpa. Att dessutom få in myrsloken Fanny i samma serieruta är en stor bedrift i min värld. Jag blir glad av myrsloken Fanny, och uppenbart är det den enda varelsen som den svåra och knepiga Luka tycker om.

Och det verkar vara ömsesidig kärlek. Fastän – eller kanske därför – att Fanny är ett sådant djur som inte kan prata.

Myrsloken Fanny heter så för att det finns en mycket rolig Kalle Anka-serie från 1980-talet (?) där Kalle är djurskötare till en massa otäcka och konstiga djur (elektriska ålar i en bassäng bland annat). I den serien finns en myrslok som heter Annie. Om jag nu inte minns fel, för jag har inte läst serien på tjugo år. Min bror Kinaresenären har ritat myrslokar sedan tidigt 1990-tal, så jag ville ha med en myrslok för hans skull. Därför en myrslok och därför Fanny. Första gången den dök upp var redan förra sommaren, när Bepson från Bepsons buskar och bär dundrade in i serien med en myrslok, som han trodde var beställd. Sedan dess har hon skyggat ibland i bakgrunden. Och ibland låter hon ”Möp!”.

Lukas slutreplik i denna stripp var fruktansvärd i sin första tappning. Hon skrek: ”Men stick och brinn tragiska barnlösa människa! Du är inte min farsa!” Humor är bra när det svider till lite i hjärtat, men det blev för mycket och för cyniskt, så jag ritade om.

Strippen i sin helhet finns att läsa på Meny.nu.

Bra blogg om fotboll!

Mep!

Bra blogg och fin pippi. Jag kan ingenting om fotboll – och har blivit hånad för detta hela livet av mina två bröder – men jag gillar Totalfotbollsbloggen. Och jag ska ha fet cred för den där pippin som jag inte skulle skänka bort till vem som helst om det inte vore … just en av de där bröderna som hånat mig i hela livet.

Jag är förjävla bra i mål dock. Bra fotarbete och livrädd för bollen!

På andra sidan gatan

I huset tvärsöver gatan var det städdag och plantering igår. Man var ute med spadar och skottkärror och planterade och röjde och gjorde fint. Sedan satt alla och fikade vid plastmöblerna – när solen gassade mot fasaden. Nu idag har en lättsamhet kommit över huset, som jag inte sett förut. Portarna står uppslagna, barn är ute och leker, föräldrar sitter och trivs i solen, och en tant går med en hink och spade och pekar ibland med hela handen.

Till och med en grill har rullats ut, och någon var djärv nog att tvätta bilen ute på gatan.

Nu undrar jag när denna lycka och samvaro ska bytas till ansträngda leenden i trappuppgången, arga anslag i tvättstugan, och irritation över människan som spelar jazz lite för högt om nätterna.

En sådan lycka kan inte vara.

Update: På kvällen hade grillarna slocknat och alla gått in till sitt. Jag stod i köket och diskade och såg över axeln hur en liten kvinna med vitt hår slog upp ett fönster och kikade ut. Och jag såg hennes min.

Porten var inte stängd.

Den stod uppställd så att allt möjligt (katter, kottar, araber) kunde komma in i trapphuset.

Så jag lade ner diskborsten och såg på när hon stängde fönstret och en stund senare dök upp nere vid gatuplan; krokig, som om det måste ha varit jobbigt med alla trappstegen. Hon spejade åt sidorna några gånger, med bekymrad och rynkad panna, och sedan drog hon igen porten.

Sedan dess har jag inte sett porten uppställd någon mer gång.

Hennes persienner i fönstren är alltid fällda.

Kanske är det så att det står växter på hennes fönsterbrädor som aldrig får ljus.

Leif och Gaza flotilla clash

Projektet Ship to Gaza, som är det svenska namnet på biståndsprojektet Gaza flotilla clash, händer just nu. Hade jag varit lite mer förekommen och inte så försiktig hade jag satt Leif på ett av skeppen. Jag hade det i tankarna och jag ångrar nu att jag inte vågade. Varför inte? För att det är ett så infekterat politiskt projekt, som det är svårt att göra satir av. Å andra sidan: varför? För att det är just där politiska bloggaren Leif ska vara.

Jag har inte varit i Gaza, men jag har varit i Israel och Palestina. Jag har genomgått förnedringen i checkpoints såväl som på flygplatsen i Tel Aviv, där jag satt i förhörsrum i några timmar i juli 2007, med beväpnad vakt.

Min Leif måste vara lika opolitiskt vänster- och högerorienterad, och gärna försiktigt liberal, som president Jed Bartlet i tv-serien ”West wing”. Min Leif kan inte ta ställning för eller emot. Det skulle vara att exkludera läsare, och det anstår inte en tecknad serie som faktiskt i botten är helt genompolitisk. Bättre att ha en öppen retorik, bättre att inte skriva på näsan.

Leif skriver samtidsbloggen Storgatan 20, som i serieverkligheten är en framstående politisk blogg. Det själva serien skildrar är det som händer vid sidan om hans arbete med bloggen – och andra uppdragen i svensk opinionspress. Trots att Leif har en betydande röst i samhället är han tafatt och klumpig privat – han blir hela tiden mobbad för sin övervikt av igelkotten Paul och den lilla arga flickan Luka, exempelvis. Och han har stora planer på vad han ska göra på semestrar och hur han ska inreda lägenheten – men allt blir ändå fel. Jag tycker att det är roligare att skildra dessa debattörer när de är privata, och inte när de vässat sina formuleringar. För det är när de är mänskliga som det blir intressant.

Men jag tror att Leif just nu följer händelserna utanför Gaza-kusten med stor empati och oro. Jag tror rentav att han har källor på båtarna som han försöker få direktkontakt med igen.

Och jag är övertygad om att han går ut och deltar i manifestationerna nu ikväll, denna måndag precis i slutet på maj 2010.

För friheten och för kännedomen om det som händer i Gaza.

En bredare kännedom. Ett uppvaknande om att några tons förnödenheter på några gistna skorvar inte gör skillnad, men är en symbolhandling om fred.

Goda såser

Homer Simpson. Mannen som älskar pork chop.

Det var en rörig helg så jag ska sätta mig lite senare i kväll och rita en serie där Leif kikar ut över hagarna och kommenterar djuren och hur de ska ätas. Eller kanske inte hur de ska ätas – kanske ätandet är i centrum.

Det finns något tilltalande med att denne Leif, med sin trivsamma rondör, ser en middag när han ser ett djur som går och betar. Och att han tänker på hur man bäst äter upp det.

Här får man passa sig så att man inte trillar i Homer Simpson-fällan. Ett av de roligaste Homer-klippen är där Homer hamnar i chokladland; säkert hans sinnebild av himlen. Det springer förbi en gris och han får tag i den, biter en stor tugga över ländryggen, och låter den springa vidare.

Leif är inte Homer Simpson. Akta, akta.

Min bror, journalisten, lärde mig uttrycket ”Piggy surprise!” häromveckan i sin blogg.

Sedan dess har jag funderat på en serie där Leif ser goda djur man kan äta. Och funderat på hur man får in det kladdiga begreppet ”sås” i handlingen.

Nå. På skiss ser det mycket bra ut. Återstår att rita skiten!

En annan sak jag funderat på en del på sista tiden är detta med flyttar i trappuppgången, för jag vill att Leif ska få nya grannar. Jag har flyttat så mycket i mitt liv, och jag har sett så mycket flyttar att jag tycker att jag vet hur det ser ut.

Det jag försöker få till är ögonen på de som flyttar in, och ögonen på de som bara hjälper till. För detta skiljer sig en hel del.

De som flyttar in har ansträngda ansikten och blickar, och hälsar på en ny granne och söker i sina ansiktsuttryck den rätta minen – mitt i utmattningen och i stressen med flytten; och därtill i vilsenheten i vad man får för granne.

De som hjälper till är mer avslappnade och kan ofta finnas rökande nere på gården under bullrande skratt. Eller alternativt föräldrarna som ängsligt ränner omkring och ska bära in sonens/dotterns barnrum i deras första lägenhet.

Men hur teckna?